Uppförsbacken

Jag satt nyss och läste några citat från boken STOLT. En reportagebok om 20 "kändisar" från Gävleborg. Det var saker som "Jag har inte fått något gratis" "Det är tufft att vara inom kulturbranchen" osv osv. Till slut kände jag bara... suck.

Det är ett sånt berg att bestiga. Vägen är så brutal fram till... ja , vart vill man? De flesta vill bara göra det dom tycker om. Är det att mixtra med elkablar så är det enkelt, då blir man elektriker. Är det att laga mat, så blir man kock. Är det att få skriva-dikter-och-böcker-och-göra-musik-när-man-har-lust-och-virka-små-tårtor-varje-dag-och-inspirera-människor-och-bara-sitta-ner-och-tänka-en-hel-dag, då är det svårare.

Man måste göra punktmarkeringar. Gå in stenhårt för vissa saker, satsa sin själ och jobba tills huvudet blöder. Man måste gå all in. Funkar det inte så är man tillbaka på noll. Varför vill man åt det hållet?

Många gånger har jag fått höra ungefär "åh vad coolt att du kan spela gitarr och skriva låtar, jag vill också kunna det!". Men nej. Jag önskar ibland att jag inte heller kunde. Att jag inte ens ville. Eller behövde. Ibland önskar jag att jag var fri. Fri från mina inre prylar som inte kan vara lugna om jag inte gör en låt eller något annat.

Man ska veta, att för varje liten "rolig grej" som händer, till exempel med bandet nu, har jag jobbat i flera månader. År. Jag har fått prioritera bort många saker. Träffa vänner, sitta ner och ta det lugnt över en fika till exempel. Det är priset jag får betala.

Om det sjunger jag i låten Dreamers first, som börjar "I wish I couldn't see, all of these dreams. They all seem to be, misleading me".

Depp depp... Pepp pepp! För ibland är det kul också! Som i fredags. Här är låten "When you loose" som Northern Safari spelade i SR P4.